Styrkeområdenas pris delas ut sedan 2010. Priset har instiftats för att lyfta fram insatser vid Chalmers som genom gränsöverskridande samarbeten bidrar till att lösa framtidens stora utmaningar och verkar för ett hållbart samhälle.
Priset tar särskilt sikte på utmaningsdrivna gränsöverskridande samarbeten inom forskning, utbildning och innovation med potential att kunna göra en verklig skillnad på vägen mot ett mer hållbart samhälle. Särskild vikt läggs vid samarbeten som lyckats överbrygga traditionella disciplingränser och har stor realiserad eller potentiell samhällsnytta.
Styrkeområdenas pris 2024
Styrkeområdenas pris tilldelas Malgorzata Zboinska, Cecilia Geijer och Tiina Nypelö, för deras banbrytande samarbete som förenar design och naturvetenskap.
De tre pristagarna kommer från var sina håll: Malgorzata Zboinska från Arkitektur och samhällsbyggnad, Cecilia Geijer från Life sciences och Tiina Nypelö hör hemma på Kemi och kemiteknik. De har samarbetat kring att utveckla byggnadsmaterial från jäst och återvunnen biomassa – och idén kunde ta fart tack vare Chalmers styrkeområden.
– För några år sedan kom Malgorzata fram till mig på ett styrkeområdesseminarium och ville samarbeta, vilket jag såklart nappade på. Vi behövde också Tiina, som är materialkemist, för att bli ett komplett team, säger Cecilia Geijer.
Malgorzata Zboinska var den som stod för den ursprungliga projektidén.
– För mig som arkitekt som forskar är det verkligt givande att jag kan bidra med kunskap som tar oss närmare att bli ett biobaserat samhälle med byggnader med mindre påverkan, säger hon.
Jäst är en naturlig biomassa, precis som de flesta andra biomassor som odlas, och kan förfinas till olika material.
– Här ville vi ta jäst, som idag främst används för matproduktion och liknande, och använda som en ny biomassakälla för material, säger Tiina Nypelö.
Jäst i sig är inte ett särskilt stabilt material att bygga av. Men när den blandas med till exempel cellulosafibrer – i detta fall från skogsmaterial – och andra ämnen som binder samman komponenterna, då händer det något.
– Vi gör nya recept, nya kombinationer av biobaserade råvaror, för att skapa nya material. Innan detta samarbete tänkte jag aldrig på jäst som material, utan som katalysator för att göra vin eller bröd eller biokemikalier. Men nu använder vi jästens sammansättning och hur den kan samverka med de andra komponenterna för att skapa en stabil struktur, säger Cecilia Geijer.
Hon berättar att ett framtidsscenario är att odla jästen på industriellt avfall, till exempel från pappersmassa- och cellulosaindustrin, för att på så sätt använda fler av de kolatomer som redan cirkulerar inom industrin – ett klimatsmartare sätt att framställa material alltså.
Att odla fram jäst kräver inte heller stora markarealer och det är inte årstidskänsligt som annan odling.
– På så sätt blir vår process ett komplement till existerande produktion av biomassa, säger Cecilia Geijer.
Malgorzata Zboinska ser framför sig att materialet i framtiden kan användas som ett hållbart alternativ till fossilbaserade byggmaterial såsom gips, plast och cement.
– Det kan till exempel bli ett beklädnadsmaterial för väggar och innertak. Men även fungera som ytskikt eller utfyllnad för renovering och restaurering och reparation av åldrade eller skadade byggkomponenter av trä. Vi har redan visat sådana tillämpningar i våra första 3D-printade modeller och prototyper. Just nu utvecklar vi även en fullskalig demonstration av ett väggpanelsystem där plattorna är 3D-printade från jästmaterialet.
Trion ser samarbetet över ämnesgränserna som nyckeln till att kunna ta projektet framåt.
– I vanliga fall hade jag och Cecilia tänkt på detta utifrån våra vanliga synvinklar; hur jästen beter sig och om materialet är tillräckligt stabilt. Men det häftiga med att samarbeta med Malgorzata och hennes grupp är att de ser på material med andra ögon och som här, hittar nya användningsområden inom arkitektur, säger Tiina Nypelö.
Malgorzata Zboinska håller med.
– Drivkraften i vårt samarbete är synergin mellan disciplinerna. Kemi och biologi arbetar under mikroskopet, i mikro- och till och med i nanoskala, medan vi inom arkitektur arbetar i makroskalan med det som är synligt och påtagligt. Det är en styrka att vi kan samordna våra kunskapsområden för att utveckla något som så småningom kommer att kunna tillämpas för att minska den byggda miljöns klimatpåverkan.
Hon fortsätter:
– De enskilda disciplinerna ensamma hade inte kunnat åstadkomma resultatet, utan det krävdes oss tre tillsammans för att komma fram till något meningsfullt. Jag uppskattar verkligen att ha Cecilia och Tiina med mig och beundrar deras öppenhet för mina idéer, som inledningsvis kanske tedde sig en aning abstrakta.
På samma sätt ser hon också Chalmers arbete med styrkeområden som en stor tillgång.
– Jag tycker att det är ett tecken på att Chalmers erkänner okonventionella forskningssynergier; det är inte helt väntat att arkitekter kan samarbeta med kemister och biologer för att åstadkomma något tillsammans – men vi har visat att det både är möjligt och fruktbart. Det känns bra att få ett sådant här erkännande för våra ansträngningar!