Miljöfarliga vrak och dumpningsområden

Miljöfarliga vrak

​​I början av 2000-talet uppmärksammades problematiken med miljöfarliga vrak såväl internationellt som i Sverige. Tusentals vrak, varav många från andra världskriget, hade nu legat så länge på botten att de börjat rosta sönder och läcka olja. Mot denna bakgrund har en grupp forskare vid Chalmers sedan 2007 arbetat med att bygga upp en riskbedömningsmodell, VRAKA​, med syfte att underlätta prioritering av vilka vrak som det är mest angeläget att inspektera in situ, och i förlängningen kanske sanera. Chalmers vrakgrupp består av forskare med spetskompetens inom riskhantering, marin biogeokemi, ekotoxikologi och maritim miljövetenskap. VRAKA är unik i sitt slag och har rönt internationell uppmärksamhet.

Vrak utgör hot mot den marina miljön

V​rakproblematiken ser ungefär likadan ut världen över; vrak som innehåller olja eller annan miljöfarlig substans utgör ett hot mot den marina miljön, vilket också innebär omedelbara följder för människor exempelvis i form av stränder nedkletade med olja eller förstörda fisk- och skaldjursbestånd. Det finns också exempel på vrak som ligger och läcker små mängder olja under lång tid. Tidigare har den allmänna uppfattningen varit att naturen själv tar hand om dessa utsläpp. Chalmers vrakgrupp har arbetat utefter hypotesen att de små kontinuerliga utsläppen också kan vara av betydelse och har därför också ägnat sig åt ekotoxikologiska studier​ av låga koncentrationer av olja. Idag vet vi att även små utsläpp av olja påverkar naturen negativt.

VRAKA gör det möjligt att prioritera bland vraken

Att sanera ett utsläpp från vrak är ofta dyrare än att gå ned och tömma vraket innan det har börjat läcka. Idag finns det teknik för att tömma vrak, och det finns imponerande exempel där man tömt vrak på 3600 m djup (!) uteslutande med hjälp av små fjärrstyrda undervattensfarkoster. Men, alla undervattensoperationer är kostsamma och det är av största vikt att prioritera de vrak som utgör störst risk först, och helst på förhand veta ungefär hur mycket olja det kan tänkas finnas kvar i vraket, samt var den är lokaliserad, innan en saneringsoperation drar igång. En ytterligare komplicerande faktor är att det oftast saknas en myndighet med utpekat ansvar för vraken.

Sedan 2016 har Havs- och vattenmyndigheten​ ansvar att i samverkan med övriga berörda myndigheter leda arbetet med hanteringen av miljöfarliga vrak i Sverige. Detta är ett stort framsteg och ett resultat av flera års intensivt arbete, både inom ramen för regeringsuppdrag, samt nationella och internationella forskningsprojekt. En viktig del i arbetet har varit Chalmers utveckling av VRAKA och samarbetet med myndigheterna fortsätter inom området, nu med utökat fokus att även omfatta dumpningsområden ​för konventionella och kemiska stridsmedel. ​

Riskbedömningsverktyget VRAKA

VRAKA är en metod som syftar till att ligga till grund för beslutsstöd gällande potentiellt miljöfarliga fartygsvrak. Riskbedömningsmetoden är baserad på ett väletablerat ramverk för riskhantering (ISO, 2009).

Metoden består av två delar; (1) ett verktyg för probabilistisk uppskattning av sannolikheten för utsläpp, samt (2) metoder för uppskattning av konsekvenser av ett sådant utsläpp 

Schematiskt kan VRAKA beskrivas enlig följande. I del 1, probabilistisk uppskattning av sannolikheten för utsläpp, kombineras sannolikheten för att miljöfarligt ämne finns kvar i vraket med en sannolikhet för skada på vraket till följd av ett antal aktiviteter och plats- och vrakspecifika indikatorer som anses bedöma vrakets status och känslighet för påverkan.​

Aktiviteter i modellen som kan påverka ett vrak är anläggningsarbete, nedbrytning (korrosion), dykning, instabil botten, militär aktivitet, sjöfart, stormar och trålning. För att få input data till modellen hur dessa olika aktiviteter kan påverka ett vrak har en experteliciteringsworkshop genomförts. Under mars månad 2015 samlades mer än 20 experter för att besvara frågor gällande till vilken grad särskilda aktiviteter kan påverka ett vrak samt hur plats- och vrakspecifika indikatorer inverkar på hur skadliga dessa aktiviteter är. Resultatet av workshopen var i form av sannolikheten för skada på ett vrak, vilket som helst, i den svenska vrakpopulationen till följd av ett antal aktiviteter och indikatorer gällande vrak och miljö som kan anses påverka denna sannolikhet (Landquist et al 2017).
För specifika vrak anges sedan värden på indikatorerna för det vrak och den plats som avses och en uppdaterad sannolikhet för skada erhålls. Detta kombineras sedan med sannolikhet för att miljöfarligt ämne finns kvar till en sannolikhet för utsläpp baserat på ett för VRAKA anpassat felträd. De bedömningar som ska göras kan om så önskas anges i form av ett intervall snarare än ett punktvärde om osäkerhet kring indatas absoluta värde föreligger. Detta medför att resultat kan erhållas i form av sannolikhetsfördelningar snarare än punktvärden vilket innebär att den osäkerhet som förmedlas via viss indata är möjlig att avläsa i resultatet
I ett felträd identifieras en topphändelse, här, utsläpp av miljöfarligt ämne, vilket antas bero av ett antal underliggande händelser. I VRAKA antas detta vara dels en öppning i vraket och dels att miljöfarligt ämne finns kvar. Båda dessa underhändelser behöver ske för att ett utsläpp ska kunna vara möjligt. De kombineras av en så kallad OCH-grind. Dessa underliggande händelser definieras i sin tur av ytterligare händelser.

I del två i VRAKA, konsekvenser av ett utsläpp, kombineras sannolikheten för utsläpp med effekter på miljön. Även denna del utförs i VRAKA, men är baserat på sedan tidigare tillgängliga verktyg. Till skillnad från del ett av VRAKA, sannolikheten för utsläpp, som är till största delen utvecklat under projektets gång.
Detaljeringsnivån av konsekvensbedömningen kan genomföras i tre nivåer. Nivå 1 är en enkel bedömning där sannolikhet för utsläpp kombineras med förväntad mängd av olja som läcker ut. I nivå 2 så används en enkel riskmatris där volym läckt olja kombineras med avstånd till strand och känslighet av recipienten där oljan hamnar. På den sista nivån så används och kombineras avancerade oljespridningsmodeller med klassade kusttyper för att uppskatta konsekvenserna av ett oljeläckage. Val av nivå kan bero på t.ex. tillgängliga resurser, tid eller tillgänglighet av information.

Nivå 1: Sannolikheten för utsläpp multipliceras med den förväntade mängden olja och resultatet jämförs med andra vrak. Alternativt kan en separat jämförelse av de båda resultaten göras.

Nivå 2: Konsekvensen bedöms enligt en riskmatris där två grå rutor innebär hög påverkan, två röda eller en av varje innebär medelpåverkan och i övriga fall bedöms konsekvensen vara låg. Volym erhålls från resultatet från VRAKA. Resultatet från riskmatrisen kan i kombination med sannolikheten för utsläpp ligga till grund för en jämförelse vrak emellan.

​​​​Dumpningsområden​ med kemiska stridsmedel

Chalmers ingår i ett pågående EU-projekt, DAIMON (Decision Aid for Marine Munitions) där målet är att utreda och ge stöd för beslut angående problemet med dumpad ammunition i marina områden. Projektet innefattar representanter från Polen, Finland, Tyskland, Sverige och Norge. I vårt närområde finns det rapporterat om 65,000 ton dumpad kemisk ammunition i Östersjön och Skagerrak. Dumpningar som skedde under och efter första och andra världskriget. Till exempel så utförde de allierade och ryska trupperna stora dumpningsoperationer av ammunition och kemiska stridsmedel i Östersjön och Skagerrak efter andra världskrigets slut. Då fanns det stora ammunitionslager kvar i Tyskland, som de behövde bli av med och en enkel utväg var att dumpa det till havs i områden med stora djup. Uttjänta eller skadade fartyg fylldes då med konventionell ammunition och kemiska stridsmedel. Fartygen sänktes sedan i djupområdena, t.ex. Måseskär på svenska västkusten eller Arendalsdjupet utanför Oslofjorden. I Östersjön dumpades istället stora mängder i Bornholms- och Gotlandsdjupen. Då kastades enskilda bomber överbord från fartyg (Sanderson, 2008). ​