Historien om kraftcentralen (KC) börjar redan 1947, när de första pannorna byggdes, men det var först efter oljekrisen på 1970-talet som forskningen tog fart. Professor Bo Leckner var drivande i arbetet med att hitta samarbetspartners, som ville satsa tid och pengar i nya pannor.
– Man kan räkna publikationer och vetenskapliga citeringar, men det viktiga är om någon har nytta av det vi gör. Då är det bra. Då har vi lyckats, säger Bo Leckner.
De första pannorna på Chalmers kraftcentral byggdes 1947 för att producera värme till lokalerna. Det var två ångpannor som eldades med stenkol. Värmen transporterades i rör till de olika byggnaderna vilket var nytt då. Syftet var också att undersöka fjärrvärmens egenskaper och visa på fördelarna med att använda en centraliserad värmeproduktion, för att värma upp bostäder och andra fastigheter istället för att var och en eldade I sin egen panna.
Under de första decennierna fanns det inga externa anslag för forskningen som bedrevs runt KC. Intresset för och finansieringen av forskningen inom energiområdet tog fart först några år efter oljekrisen i början av 1970-talet.
Tillgång till ny teknik lockade panntillverkare
1973 handledde Bo Leckner en student som gjorde sitt examensarbete om fluidiserad bädd, en teknik för att kunna använda det svåreldade kolet.
– Det var inte svårt att övertyga Chalmers administration och panntillverkaren Generator att byta ut de gamla pannorna mot nya och på det sättet få tillgång till ny teknik, säger Bo Leckner.
1982 hade de äldre pannorna ersatts av en första demonstrationsanläggning, en så kallad fluidbäddspanna, med ekonomiskt stöd av Nutek, Energimyndighetens föregångare. Efter ett tag visade det sig att tekniken inte fungerade så bra. Ångtuberna som fanns I bädden eroderade och förstördes.
– Hade vi bara använt en vanlig laboratorieutrustning hade vi aldrig upptäckt de här felen, som vi kunde se i den här kommersiella skalan, så vi lärde oss mycket, säger Bo Leckner.
Förtroende fick flera att våga satsa
I nästa panna som togs i drift 1991 kunde man undvika de tidigare misstagen. Bo Leckner hade byggt upp ett förtroende hos omvärlden för sin verksamhet och lyckades få panntillverkare I regionen, Vattenfall, Göteborg Energi och Byggnadsstyrelsen (idag Akademiska Hus) och Energimyndigheten att göra en gemensam satsning.
Akademiska Hus, dåvarande Byggnadsstyrelsen skötte driften av pannan och gör så än idag. De driver anläggningen efter forskarnas behov, samtidigt som de ser till att värmeförsörjningen fungerar.
– Det är väldigt fördelaktigt för oss. De tar hand om alla problem, skaffar personal och underhåller pannan, så att vi kan gå dit och forska, säger Bo Leckner.
Först byggdes ett filter i fluidbäddspannan för att rena rökgaserna för förgasning, vilket gör att man kan använda kraftcentralen på ännu ett sätt. Valmets föregångare uppförde bägge pannor.
– Vi hade inte kunnat bygga sådana anläggningar på egen hand. Deras kunskap krävdes och de satte ihop pannorna efter våra önskemål. I gengäld kunde vi förse dem med värdefull kunskap om tekniken, säger Bo Leckner.
Dela på kostnader och resultat
Att flera parter har valt att samarbeta är en förutsättning för framgången runt kraftcentralen, menar Lars Strömberg, som drog igång verksamheten runt fluidiserade bäddar i labbet. Som forskningschef på Vattenfall var han inblandad i bygget av den andra fluidiserade bädden i KC, där Vattenfall stod för en del av finansieringen.
– Det finns ingen tillverkare eller något kraftbolag som på egen hand skulle kunna finansiera en utveckling i den här skalan. Om man ska utveckla och kunna använda tekniken måste man samverka och ska man dela på kostnaderna måste alla få del av resultaten, säger Lars Strömberg.
Det koldioxidfria kraftverket
Efter många framgångsrika år med den fluidiserade bäddtekniken var det dags för en helt ny teknik, i mitten av 1990-talet, som forskarna kallade för det koldioxidfria kraftverket. Det gick ut på att hitta en ny förbränningsteknik för att samla in koldioxid i förbränningsprocessen. Som forskningschef på Vattenfall tog Lars Strömberg initiativet till att bygga en första experimentanläggning på KC för oxyfuel-tekniken. Syftet är att få koldioxiden i så ren form att den går att komprimera till en vätska, som kan deponeras på ett säkert sätt och därmed bli kvitt koldioxiden från anläggningar som använder kol, olja och andra bränslen.
– Tekniken visade sig fungera utmärkt och från början av 2000-talet har vi haft flera bra arbeten och en rad doktorander som har jobbat med olika aspekter av tekniken.
Vänteläge för ny teknik
2006 byggde Vattenfall en pilotanläggningen Schwartze Pumpe i östra Tyskland, som baseras på oxyfuel-tekniken och resultaten från koldioxidavskiljning i kraftcentralens experimentanläggning.
– Dessvärre har de tyska politikerna bestämt sig för att sluta använda kol oavsett om vi kan eliminera problemen med koldioxidutsläpp och trots att det både är en teknisk och ekonomisk framgång, säger Lars Strömberg.
Oviljan att använda kol har inneburit ett vänteläge för forskningen om oxyfuel, men Lars Strömberg tror att politikerna kommer att tänka om när de inser att tekniken behövs om vi ska klara klimatmålen.
Ingen traditionell innovationsverksamhet
Lars Strömberg tror på framtiden för KC, även om verksamheten då och då ifrågasätts av personer som inte inser värdet.
– Det här är inte traditionell innovationsverksamhet där en forskare plötsligt får en snilleblixt som kan kommersialiseras. Det här är industriell processutveckling som kombineras med vetenskapligt arbete. Det är något helt annat, som kräver ett långsiktigt samarbete, uthållighet och en förskräcklig massa pengar. Bara att bygga en anläggning tar ju flera år, säger Lars Strömberg.
Han menar att nyckeln till framgång är den storskaliga experimentella forskningen och den höga vetenskapliga kvaliteten.
– Det är det som motiverar verksamheten. Det inser de som har insyn i verksamheten, säger Lars Strömberg.