I veckan besökte jag tillsammans med KTH:s rektor Anders Söderholm riksdagen för att samtala med ett antal ledamöter om förutsättningarna för att vi som tekniska universitet ska kunna göra ännu större skillnad. Regeringen har redan aviserat ökade resurser till sektorn – att få maximal valuta för satsningen handlar på sätt och vis om mod.
Modet som krävs innebär att överlåta en större del av forskningens val av frågeställningar till forskarna själva och att ge universitetsledningarna ett större kvalitetsansvar men också mandat att faktiskt arbeta med prioriteringar för att systematiskt bygga vetenskaplig excellens.
Men vad är det som är modigt med det?
Jo, det handlar om att på systemnivå tillåta en högre grad av vetenskapligt risktagande. Fler projekt måste få ta längre tid och utforska fundamentalt okända fält. Med detta kommer risken att hamna i återvändsgränder, men samtidigt möjligheten till verkligt banbrytande upptäckter.
Effekten förstärks av den internationella konkurrensen om vetenskaplig talang – om vi inte har förutsättningar att göra banbrytande resultat kommer många av de bästa forskarna att välja andra miljöer, vilket i sin tur ytterligare minskar möjligheterna och så vidare.
Men, frågar sig någon, är inte lärosätena bara ytterligare några i raden av samhällsaktörer som ber politikerna om mer pengar och minskad detaljstyrning? Är det verkligen rimligt, särskilt som regeringen i forsknings- och innovationspropositionen aviserat tillskott av resurser till sektorn på sammanlagt 6,5 årliga miljarder från 2028?
Det är fullt rimliga invändningar. Låt mig därför vara extra tydlig: vi är verkligen positiva till tillskotten. Sverige är ett av få länder i väst som just nu stärker sina resurser till universiteten och det är både glädjande och klokt.
Tillsammans med KTH tar vi därför propositionen som utgångspunkt och försöker visa hur man inom dess ramar kan få ut maximal effekt för de resurser som skjuts till. Mest bang for the buck, eller kanske snarast: mesta möjliga excellens för pengarna.
Lyckligtvis finns här en ganska stor samsyn – propositionen innehåller en tydligt uttalad ambition att driva excellens. Vad vi tillför är tankar om hur det kan gå till när ambitionerna ska omsättas i praktik:
Det handlar om att minimera kraven på medfinansiering – så att inte universitetens egna resurser binds upp på grund av framgång i att attrahera externa medel. Och om att säkerställa långsiktiga utlysningar med frihet för lärosätena att formulera vilka typer av aktiviteter som ska finansieras snarare än kortare projektbidrag med specificerade användningsområden. Det skulle också kunna handla om att skapa strategiska teknikområden, liknande de välkända strategiska forskningsområdena, och att ge lärosätena en avgörande roll i att definiera dem.
Det är saker som kan göras redan nu. Och vi motiverar förslagen med de tekniska universitetens centrala funktion för innovationskraft, tillväxt och i förlängningen Sveriges välstånd.
I ett längre perspektiv finns sedan behov av att omfördela mer forskningsmedel till akademiska miljöer som verkligen kan bygga excellens på en internationell nivå. Det kräver långsiktiga modeller som skulle innebära en lite större förändring av det svenska finansieringslandskapet. Å andra sidan finns otroligt mycket att vinna; transaktionskostnaderna i termer av ansökningsskrivning, review-processer och liknande är enorma i dag. Och det skapar osäkra och risk-undvikande forskare. Med samma pengar hade man kunnat skapa avsevärt mer effekt om man skapade sådana modeller som faktiskt i viss mån differentierar uppdragen till de olika lärosätena.
Men då pratar vi alltså om en mer substantiell förändring som kräver modigt ledarskap på alla nivåer, från universitetens kollegieförsamlingar via lärosätenas ledningar ända upp till statens styrande organ.
Att vi talar tillsammans med KTH i dessa frågor är viktigt. Som forskningsintensiva tekniska universitet har vi att hantera samma system för finansiering – ett system utformat för att genom konkurrensutsättning garantera en godtagbar kvalitet, men som försvårar uppbyggnaden av spjutspetsmiljöer av internationell kaliber.
Chalmers och KTH utbildar tillsammans närmare hälften av alla civilingenjörer i Sverige och vi står för en betydande del av den tekniska och naturvetenskapliga forskningen. Med rätt förutsättningar skulle vårt bidrag till svensk konkurrenskraft, grön omställning och ett starkare Europa kunna bli ännu större.
Martin Nilsson Jacobi, rektor och vd för Chalmers tekniska högskola
Under vinjetten ”Rektor kommenterar” delar Chalmers rektor och vd sina reflektioner kring aktualiteter som berör utbildning, forskning och nyttiggörande.