Polarfararen Andrée kunde ha överlevt färden över isen

​Var det okunskap, hybris eller ett långsamt självmord? Eller fanns det andra drivkrafter än att överleva för Andrée, Strindberg och Frænkel, sedan de kraschat med sin vätgasballong i Arktis i juli 1897? Chalmersforskaren Björn Lantz har inga säkra svar, men har med sin senaste forskning riktat ljuset på frågan om varför medlemmarna i den katastrofala polarexpeditionen agerade som de gjorde.
 
Till vardags arbetar Björn Lantz som docent i ekonomisk analys på institutionen för teknikens ekonomi och organisation, men han har också ett passionerat intresse för polarhistoria.
 
Jakten på Nord- och Sydpolen runt förra sekelskiftet har länge fascinerat honom, och har omsatts i flera forskningsartiklar med fokus på logistiken runt expeditionerna. Artikeln om Andrées expedition, “Could the members of the 1897 Andrée balloon expedition have survived”, publiceras snart i Polar Record.
 
I hans arbetsrum på institutionen för teknikens ekonomi och organisation pryds just nu väggen av kartor och bilder från Andrées misslyckade polarexpedition. Frågetecknen runt expeditionen är många.
 
– I dagböckerna berättar medlemmarna vad de gör i de olika stegen i expeditionen – men sällan varför. Jag har tittat på detta med en forskares ögon, och granskat vilka olika alternativ som fanns, säger han.
 
Lantz pekar på bilden som Strindberg tog när expeditionen just hade tvingats landa på den arktiska packisen.
 
– Tänk dig att du är Salomon August Andrée på kvällen den 14 juli 1897, och står intill din kraschade vätgasballong på packisen. Du vet att du måste tillbaka till fast mark och till civilisationen för att överleva. Du har två starka om än oerfarna kompanjoner, alla förnödenheter och all utrustning du kan behöva. Vad gör du?

I en vecka stannade expeditionen stilla på isen, och måste under denna tid ha funderat mycket över sina alternativ. Enligt Lantz hade medlemmarna fyra val när det gällde vart de skulle försöka ta sig. Alla hade tydliga för- och nackdelar.

• De kunde försöka ta sig till Giles Land, som enligt deras karta låg närmast. Men i själva verket fanns inte denna plats, och Andrée visste att det var oklart om Giles land existerade. Och även om de kunnat ta sig dit så var det fortfarande långt till civilisationen.
• De kunde stanna kvar där de var, och låta isen driva dem längre västerut tills de kom närmare öppet vatten där de kunde använda sin båt. Då hade de sluppit slita ut sig på att själva försöka ta sig över isen. Men det var osäkert hur och när de skulle nå öppet vatten, och om båten var tillräckligt sjöduglig. Dessutom hade de förmodligen fått tillbringa vintern på isen.
• De kunde försöka ta sig till Sjuöarna, en ögrupp norr om Svalbard. Där fanns en mindre depå, och strömmen drev isen i riktning mot ögruppen. Men expeditionsmedlemmarna valde inte detta alternativ.
• Valet föll istället på att försöka ta sig till Kap Flora i ögruppen Frans Josefs land. Området låg österut – på ungefär samma avstånd från kraschplatsen som Sjuöarna. Här fanns en större depå och resurser från tidigare expeditioner, dessutom ansågs området intressant eftersom det var relativt outforskat. Den stora nackdelen var dock att isen i området drev åt andra hållet, något som skulle visa sig ödesdigert för trions möjligheter att nå målet.

– De fick kämpa mot den ständigt drivande isen i området, som i medeltal rör sig cirka två kilometer åt sydväst per dag. För att kunna ta sig österut måste de övervinna isdriften, och det här visste Andrée. Han hade sett isdriften med egna ögon innan de gav sig av, och hade också tidigare pratat med polarfararen Fridtjof Nansen – som väl kände till hur isen i Arktis drev. Så den stora frågan är varför han inte utnyttjade den kunskap han hade, säger Björn Lantz.
 
Expeditionsmedlemmarna hade dessutom lastat sina slädar alldeles för tungt, vilket gjorde uppdraget ännu mer hopplöst. Efter två veckor hade de knappt kommit någonstans, och samtidigt slitit ut sig. Då bytte de riktning mot Sjuöarna, men det var för sent. 

I oktober lyckades de slutligen ta sig iland på Vitön öster om Svalbard, där alla tre dog efter några dagar. Dödsorsaken är både oklar och omtvistad, men Lantz poäng är att expeditionsmedlemmarna mycket väl kunde ha överlevt – om de bara hade gjort andra val innan vandringen över isen påbörjades. Hans beräkningar visar att de med mindre last och med hjälp av isdriften sannolikt hade kunnat ta sig till Sjuöarna innan polarvintern slog till.
 
– Hade de valt att gå mot Sjuöarna från början, och inte lastat slädarna så tungt, hade de haft goda chanser att klara sig, säger han.
 
Så varför gjorde Andrée och hans expeditionsmedlemmar som de gjorde, trots att de ägde kunskapen som kunde ha lett till deras överlevnad?
 
– Vi kommer aldrig få veta varför. De kände till isdriften, men kanske felbedömde de trots allt möjligheten att övervinna den. De kan också ha prioriterat annat än sin överlevnad. Kanske försökte de rädda sitt anseende efter kraschen genom att nå det outforskade Frans Josefs land, och göra något för vetenskapen? Det kan vi inte få svar på, men jag tycker det är viktigt att fortsätta utforska de här expeditionerna, och försöka förstå expeditionsmedlemmarnas öde.

FAKTA, FORSKNING OCH MER INFORMATION:

Björn Lantz är docent i ekonomisk analys på Chalmers, institutionen för teknikens ekonomi och organisation. Han arbetar framför allt med statistiska och operationsanalytiska metoder.

Björn Lantz har även ett passionerat intresse för polarhistoria och den 'heroiska eran' kring förra sekelskiftet, där jakten på Nord- och Sydpolen stod i fokus.

Hans senaste artikel, Could the members of the 1897 Andrée balloon expedition have survived, är accepterad för publicering i den vetenskapliga tidskriften Polar Record.

Lantz har även skrivit en artikel om polarfararen Robert Scott, även den har publicerats i Polar Record (2018). Where should Captain Scott’s support parties have turned back?

 
Björn Lantz om…

…medlemmarnas vetskap om omöjligheten i uppdraget
"Andrée och hans expeditionsmedlemmar visste redan innan ballongfärden påbörjades att projektet inte skulle lyckas, eftersom de hade sett att ballongens vätgas läckte ut alldeles för fort. Men vid det laget var de så förpliktade att genomföra uppdraget av sina finansiärer, och de sågs redan som hjältar. Så de gav sig av ändå."
 
...teorierna kring hur medlemmarna dog
"Vi vet inte säkert varför alla i expeditionen plötsligt dog efter några dagar på Vitön. Men jag tycker att Bea Uusmas teori är intressant. Enligt den blev expeditionen utsatt för en isbjörnsattack – det finns bland annat rivmärken på Strindbergs kläder som vittnar om detta. När Andrée var ensam kvar och insåg att han inte skulle klara resten av färden själv valde han att ta sitt liv med morfin."