Varje sommar när han var med föräldrarna på husvagnssemester lyckades han lobba in ett besök på ett kärnkraftverk. När det var dags för militärtjänstgöring lyckades han göra lumpen på Chalmers: civil tjänstgöring i ett reaktorforskningsprojekt.
För fysikprofessor Christophe Demazière kom fascinationen för kärnkraft tidigt.
Allt började med en sommarlovsbok.
Som liten gick han i en musikskola i en fransk stad nära Lille och spelade gärna klarinett. När läsåret var slut fick alla elever en bok i sommarpresent. Den som landade i tioårige Christophe Demazière hand var lite oväntat – en utförlig och illustrerad faktabok om kärnkraft.
– Jag misstänker att det var böcker som blivit över eller som de inte kunnat sälja… men jag blev helt fascinerad. Tänk att det kan bli så mycket energi av nästan ingenting! Jag ville lära mig att behärska tekniken. Mina föräldrar var nog inte så intresserade av ämnet, men de åkte med mig till många olika besökscentrum på kärnkraftverk under min uppväxt, berättar Christophe Demazière över en kopp kaffe i köket hemma i villan i Stenungsund.
Sedan han fick boken har det gått sådär 35 år och han har bott i Frankrike, Nederländerna och i Sverige. Han har hunnit doktorera i reaktorfysik vid Chalmers, träffa sin nuvarande fru på en badmintonkurs, få tre barn, flytta till Stenungsund och bli professor. Ändå tar det honom mindre än en minut att hitta boken i en hylla i källaren. Han återvänder till köket med ett brett leende på läpparna. Bläddrar lite, visar bilder och pedagogiska illustrationer.
Ett ämne som väcker starka reaktioner
När han började studera reaktorfysik på universitetet tänkte han inte på att ämnet var kontroversiellt. I sitt yrkesliv blev han däremot snabbt medveten om att det innebär en hel del utmaningar att forska inom ett område som väcker så starka reaktioner.
– I Sverige är politiken väldigt polariserad och det finns inga nyanser i samhällsdebatten. Detta trots att vi lever i en tid när vi verkligen behöver producera el på ett fossilfritt sätt. Jag upplever att det är väldigt svårt att resonera om att det behövs en kombination av olika energityper som inte smutsar ner naturen.
När Christophe Demazière får frågan om vad han arbetar med så går svaret aldrig obemärkt förbi.
– Jag möts ofta med skepsis och ibland det blir det helt tyst. Ibland orkar jag inte med reaktioner och undviker ämnet. Jag säger bara att jag är professor i fysik.
Han påpekar att Sverige inte kunnat ha en så fossilfri elproduktion om det inte varit för kärnkraften, som står för cirka 40 procent av Sveriges energikonsumtion. Han lyfter även fram vattenkraftens viktiga bidrag till den miljövänliga elen. Han talar gärna om hur kärnkraften kan utvecklas för att bli ännu säkrare och hur kärnavfallet ska kunna göras mindre skadligt.
– Ju mer vi kan kontrollera och förebygga problem - desto mindre blir riskerna. Dessutom har kärnkraften funnits i kort tid och det finns mycket kvar att utveckla. Att bara stänga ner kärnkraftverken är att kasta bort både värdefull energi och kunskap. Vi har utvecklat en komplett industri - från uranbrytning, konstruktion och drift, till avfallshantering och avveckling - som fungerar mycket bra på ett kostnadseffektivt och miljövänligt sätt. Idag är det inte möjligt att ersätta kärnkraften som baskraft med annan förnybar energi. Ska vi då köpa kolkraft eller naturgas i stället? Varför ska vi ersätta något som fungerar bra med något som inte gör det? När det gäller koldioxidutsläpp finns det ingen vinst med att ersätta kärnkraft med annan förnybar energi eftersom kärnkraft inte släpper ut CO2 under drift. Att bara stänga kärnreaktorer i förtid är en felprioritering i vårt samhälle...
Driftsäkerhet en nyckelfråga
Telefonen ringer och han ursäktar sig. Det är en representant från Europeiska kommissionen som vill få svar på ett antal frågor om det EU-finansierade forskningsprojektet Cortex. Målet med projektet är att kunna identifiera störningar i kärnreaktorer under drift på ett tidigt stadium. Under fyra år investerar EU-programmet Horisont 2020 totalt 48 miljoner kronor i projektet. Christophe Demazière leder Cortex, som koordineras från institutionen för fysik på Chalmers. Nu är det är dags att lämna in en rapport för de 18 första månaderna och ett antal frågor ska besvaras.
Den stora EU-finansieringen var ett viktigt kvitto på det arbete som Christophe Demazière och hans kollegor utför verkligen är efterfrågat, även om många finansiärer är kallsinniga. Runt omkring i Europa finns många äldre reaktorer och ökad driftsäkerhet är en nyckelfråga. De metoder som forskarna arbetar med kan användas både i dagens och i framtidens reaktorer.
Det byggs nu ett antal nya kärnkraftverk – inte minst i Asien och Mellanöstern.
– Många vill satsa på att bygga kärnkraft, men ofta saknas tillräcklig kunskap i de länder som bygger kärnkraftverken. Kunskap går ju inte att bara köpa. Det pågår intensiva utbildningsinsatser genom att experter reser runt och utbildar, eller ger kurser på distans.
Just utbildning är ett område som ligger Christophe Demazière varmt om hjärtat. Han arbetar just nu med en ansökan som syftar till att höja kunskapsnivån om kärnenergi inom både akademin och industrin. I sin egen undervisning arbetar han gärna med både distansundervisning och innovativa pedagogiska metoder som omvänt klassrum och aktivt lärande. Det innebär att studenterna själva tar del av ett utbildningsmaterial i förväg, så att undervisningstiden kan ägnas åt dialog, diskussion och reflektion i stället för lärarmonolog.
Pedagogik på flera fronter
Sina pedagogiska kunskaper utvecklar Christophe Demazière inte bara på jobbet, utan också i familjelivet. På anslagstavlan hemma i köket visar olika små skyltar vad som kommer att hända och vilka personer som ska göra vad. Av de tre barnen har de båda yngsta fötts med en kromosomskada som gör att de behöver mycket hjälp i vardagen.
– De har intellektuell funktionssättning med autism och deras hälsa är inte bra. Vår son har hjärtfel och har gått igenom två omfattande operationer, vår yngsta dotter har problem med andningen, får andningsuppehåll och har också gått genom flera kirurgiska ingrepp. Bara vår äldsta dotter är frisk. Barnen behöver därför mycket stöd från oss föräldrar. Jag jobbar hemifrån så mycket jag kan, så att jag kan ta hand om mina barn när de inte är på särskolan, dagis, fritids - eller när de sover. Att minimera pendlingen mellan Stenungsund och Göteborg gör att jag kan jobba mycket mer effektivt. Att hitta tid för allt, både professionellt och för familjen, är en stor utmaning…
Han tycker att familjen har fått bra stöd i Stenungsund, där det finns en särskola som familjen är mycket nöjd med. De får också avlastning en natt varannan vecka, när de yngsta barnen får sova en natt på korttidsboende. En gång om året får de avlastning fem dagar i rad, så att de kan göra något tillsammans med sin äldsta dotter.
– Först var vi tveksamma till att lämna barnen, men det fungerar bra. De får vara med utbildad personal och de får vara helt i fokus. Hemma måste vi ju göra så mycket annat också. I en familj måste man ju laga mat, tvätta och ta hand om allt som behövs i vardagen…
Bästa landet i världen
För att tanka energi är familjen ute mycket i naturen och cyklar gärna till havet. Från vardagsrummet syns Tjörnbron och det glittrande vattnet.
– Havet är oerhört viktigt och det är fantastiskt att få bo så nära. Det fanns en tid när jag tyckte att Aix-en-Provence var världens finaste plats, med nära till både hav och berg. Efter en tid i Sverige tyckte jag det kändes stressigt där med mycket bilar och människor som inte bryr sig om naturen och miljön. Nu tycker jag att det här är den platsen att bo på. Sverige är nog det bästa landet i världen om man har familj. Ändå tänker jag mycket på framtiden för våra barn. Ska samhället finnas där för dem när vi inte längre är där och kan hjälpa dem? Jag hoppas verkligen det.
Mer om Christophe Demazière
Född: I Lille, Frankrike, den 21 mars 1973.
Bor: I villa i Stenungsund.
Familj: Hustru, en 11-årig dotter, en 9-årig son och en dotter som är 6 år.
Jobb: Professor i fysik på Chalmers. Han leder också det europeiska samarbetsprojektet Cortex som syftar till att upptäcka tidiga avvikelser i kärnreaktorer under drift.
Karriär i korthet: Utbildade sig till civilingenjör vid HEI – Hautes Études d’Ingénieur i Lille. Fortsatte sina studier i Aix-en-Provence/Marseille, där han inriktade sig på kärnkraftsforskning. Han gjorde även några månaders praktik på det närliggande kärnforskningscentrumet CEA Cadarache. Centrumet samarbetade med Chalmers och sökte vid det tillfället en doktorand. Christophe Demazière skulle göra sin militärtjänstgöring och fick grönt ljus att förlägga 18 månaders civil tjänstgöring vid Chalmers. Därefter antogs han som doktorand och doktorerade inom reaktorfysik 2002. Förutom några månader som postdoktoral forskare på det tekniska universitetet i Delft, Nederländerna, har han forskat och arbetat på Chalmers sedan 1998. Han befordrades till docent 2006 och till professor 2011. Idag leder Christophe Demazière forskargruppen DREAM som står för Deterministic reactor modelling.
Fritid: ”Förut vindsurfade jag otroligt mycket, men numera ligger alla grejer bara i garaget, för jag har inte så mycket egen tid. För att hålla mig i form försöker jag springa och gå till gymmet en gång i veckan när de andra i familjen sover. Tillsammans är vi mycket ute i naturen, cyklar och är vid havet. Och så odlar vi lite hemma: potatis, rädisor, morötter, rabarber, tomater och gräslök. Det är mest min fru som odlar, men jag hjälper också till."
Favoritplats för inspiration: "Havet! Det är fantastisk att bo så nära havet och det är en bidragande orsak till att vi flyttade till Stenungsund. Fast jag saknar att vindsurfa. Det är fantastisk att vara PÅ vattnet och utan motor. Det är helt tyst och naturligt – samtidigt som man sportar. Jag har provat segelbåt i stället, men då får jag inte alls samma kontakt med vattnet."
Mest stolt över: "Mina barn och min familj. "
Drivkraft: "Att försöka ge mina barn en så bra framtid som det bara går. I forskningen handlar drivet om att det hela tiden finns möjligheten att göra något bättre – att utveckla saker vidare."
Första fysikminne: "När jag fick en bok om kärnkraft som sommarpresent från musikskolan. Jag var väl ungefär tio år och tyckte att det var oerhört spännande. Min far och jag har besökt många kärnkraftverk genom åren och min mamma har nog också varit med vid något tillfälle. De var inte särskilt intresserade, men när vi åkte på husvagnssemester under sommaren tillbringade vi alltid en vecka någonstans i närheten av ett kärnkraftverk.
Bäst med att vara forskare: "Det bästa är att man ständigt behöver hitta nya forskningsfrågor och nya metoder för att hantera dem. ”Vanlig verksamhet" finns nästan inte här, det finns alltid utmaningar att hantera. Den akademiska friheten är också en viktig aspekt, det vill säga att man själv bestämmer hur man definierar och löser forskningsfrågorna. Friheten är dock väldigt begränsad på grund av det ständiga behovet av att sälja in sina idéer för att kunna finansiera forskningen. "
Utmaningar med jobbet: "Det är en stor utmaning att få samhället att förstå vikten av att forska om kärnkraft – och det är svårt att få finansiering. Fördomar och brist på kunskap är sådant som jag hela tiden måste jobba emot."
Framtidsdröm: "Jobbmässigt hoppas jag på mer stabilitet när det gäller finansieringen så att vi kan göra både kärnreaktorerna och slutförvaringen av kärnavfallet ännu säkrare. Det finns alltid mer att utveckla och göra bättre. I stort drömmer jag om ett samhälle som är tillräckligt öppet och accepterande - och där alla har en plats. Jag tycker att vårt utbildningsystem kunde vara mycket bättre i den aspekten. Jag jobbar aktivt för att utveckla nya pedagogiska metoder som är fördelaktiga för alla studenter - inte bara de bästa."