Materialfysikern som älskar de svåraste utmaningarna

– Jag gillar utmaningar, sånt som egentligen inte ska gå - som att bygga en forskningsanläggning för 20 miljarder kronor utan pengar – på en äng i Skåne, säger Aleksandar Matic, professor i fysik på Chalmers.

Det är nu sjutton år sedan han och några svenska och nordiska kollegor kom med förslaget. För att piska upp entusiasm för att ESS skulle byggas i Sverige reste de runt och lobbade för sin idé.

Anläggningen de såg framför sig kan beskrivas som ett enormt mikroskop som kan titta in i olika material med hjälp av neutroner. Nu håller visionen på att bli verklighet. ESS är Sveriges största forskningsinvestering genom tiderna och anläggningen ska tas i bruk 2023. Tillsammans med det närliggande Max IV-laboratoriet väntas ESS locka tusentals forskare från hela världen.

...minst lika coolt som Paradise Hotel

För Aleksandar Matics del så var det just materialvetenskapen som gjorde honom passionerad för fysik.

– När jag insåg att det går att koppla ihop ett materials egenskaper med hur det ser ut på atom- och molekylnivå blev det riktigt coolt. Nu vill jag gärna inspirera nästa generation att inse att det är fräckt med fysik, kemi och matte – minst lika coolt som Paradise Hotel.

Han möter många unga i jobbet, både i sammanhang där han träffar gymnasie-, eller högstadieelever och när han går till jobbet på institutionen för fysik på Chalmers. Det är en internationell arbetsplats och många av hans närmaste medarbetare är doktorander och postdoktorer mellan 25 och 35 år.

– Det är oerhört lyxigt att få jobba med unga människor och att få träffa kollegor runt om i världen som delar med sig av sin kunskap och sina idéer.

När han själv valde att plugga teknisk fysik efter gymnasiet var det däremot främst av rationella skäl. Han gillade att det lät svårt, men tänkte att det skulle bli lätt att få jobb. Han lockades också av att det går att jobba inom väldigt många olika områden som fysiker – och att civilingenjörer har gott anseende.

Nya material från skogen och bättre batterier

Intresset för forskningsinfrastruktur väcktes redan under doktorandtiden med experiment på anläggningar runt om i Europa. För att få fram nya material som kan användas till hälsoteknologi, transporter, informationsteknologi, miljö eller energi behövs avancerade forskningsanläggningar. Där finns nu ESS inom lite närmare räckhåll. Fast Aleksandar Matic tillhör inte dem som sitter och väntar. Han reser uppemot 150 dagar om året och ingår även i den nationella forskningssatsningen Treesearch som arbetar med att ta fram förnybara material från skogen. I sin egen forskning fokuserar han just nu mycket på batterier - från idé till färdiga batteriprototyper som testas och optimeras i ett ”Bat Lab” på Chalmers.

– Om vi ska kunna utveckla nästa generations batterier, måste vi jobba med riktiga problem och ständigt förbättra materialegenskaperna. Dagens batterier är för stora, tunga, dyra och har för dåligt energiinnehåll. Min dröm är att få fram ett miljömässigt hållbart batteri som gör det möjligt att köra 800 kilometer på en laddning. Sedan ska det gå att ladda om det på två timmar. Då hade vi inte behövt några fossila bränslen. Vi är inte alls där i dag.

Det är ganska uppenbart att han inte lär bli utan utmaningar i första taget, men svåra uppdrag bekymrar honom inte.

– Att lyckas med något som verkar svårt handlar kanske lite om fallenhet, men till 90 procent handlar det om envishet och hårt arbete. Se på mig! Och när något är så här roligt, då är det lätt att jobba hårt. Jag är bra på att vara envis när det gäller fysik.

Mer om Aleksandar Matic

Född: 1968 i Västerås
Bor: I Mölndal
Familj: Fru och två barn
Jobb: Professor i fysik på Chalmers, chef för avdelningen för den kondenserade materiens fysik och ledare för Chalmers styrkeområde för materialvetenskap
Karriär i korthet: Efter ha gått ut gymnasiet i Västerås började han läsa teknisk fysik på Uppsala universitet. Han började sin doktorandutbildning på Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm, men avslutade den på Chalmers, där han disputerade 1999. Först arbetade han inom nordiska energiforskningsprogrammet och var sedan en av initiativtagarna till att den europeiska forskningsanläggningen ESS (European Spallation Source) byggs i Sverige. Därefter fick han en forskarassistenstjänst via Vetenskapsrådet med placering på Chalmers och på den vägen är det. 2010 blev han biträdande professor och 2015 professor.
Fritid: Jag är ordförande i Göteborgs fäktklubb, där min ena dotter är med. Jag har åkt med på tävlingar i många länder och även lärt mig fäkta själv. Jag tycker också om att simma, åka skidor och fjällvandra. Har jag tid över lagar jag gärna mat! En favoriträtt är osso bucco (italiensk gryträtt på kalvlägg).
Favoritplatser för inspiration: Fikarummet på jobbet. I en liten by på sydvästra Sardinien två veckor varje sommar och svenska fjällen både vinter och sommar. Ibland är det skönt att bara tänka på var man ska sätta ner foten, var man ska slå upp tältet och vad man ska äta.
Mest stolt över: Att vi lyckades få till ESS. Och en kul grej var när jag satt med i priskommittén för Gothenburg Lise Meitner Award som 2010/2011 gick till den tyske professorn Stefan W Hell. När han kom till Göteborg sa jag till honom att han var en god bit på väg till Stockholm. Det mindes han när vi sågs igen - efter att han tagit emot Nobelpriset i kemi 2014. 
Drivkraft: Att det är så kul och utmanande.
Första fysikminne: Det var nog när jag började läsa materialfysik och för första gången insåg hur ett materials egenskaper hänger ihop med hur det ser ut på atom- och molekylnivå. Det var en häftig upplevelse.
Bäst med att vara forskare: När det blir roliga resultat och någon kommer från labbet med ett papper i handen och är jätteentusiastisk. Det är också en stor förmån att få jobba med så många fantastiska människor från hela världen.
Utmaningar med jobbet: Att man aldrig blir färdig. Så fort man har ett resultat finns det något att gå vidare på, något att förbättra. Det kan vara svårt att slappna av.
Framtidsdröm: Att hitta materiallösningar för framtidens batterier som funkar i stor skala, är hållbara ur miljöperspektiv och dessutom billiga.