Sovjetunionens fall fick honom att ifrågasätta värdet av en naturvetenskaplig utbildning. Men via Brasilien hittade han tillbaka till fysiken, och via Frankrike och Tyskland hittade han till Göteborg. Alexandre Dmitriev är van att överbrygga gränser mellan nationer – och mellan åtskilda ämnesområden som ljus och magnetism.
– Att vara forskare är fantastiskt! Jag är konstant förundrad över hur spännande det vi sysslar med är.
Alexandre Dmitriev har valt att träffas på J. A Pripps, ett café och pub i Chalmers kårhus där det surrar av röster från studenter, personal och besökare. Han är dock något beklämd över den senaste renoveringen av lokalen.
– Det brukade finnas stora bås att sitta i här. De var perfekta för spontana möten och samtal med forskarkollegor som man råkar träffa på.
Här har han ätit frukost de flesta morgnarna i över tio års tid nu, först som forskare på Chalmers, numera som professor hos Göteborgs universitet och institutionen för fysik.
Alexandre Dmitriev, eller Sascha som han vanligtvis kallas av vänner och bekanta, bor i Örgryte med äkta makan Rosmarie Friemann, som är forskare inom biokemi, och parets två barn. Han beskriver familjens situation som ”extremt priviligierad” – de jobbar med spännande saker, trivs i Göteborg, reser mycket och spelar tennis. Men det har inte varit någon spikrak bana genom livet som gjort att Alexandre Dmitriev hamnat här – långt ifrån.
Omringad av naturämnena hemma
Han föddes 1975 i Rostov-na-Donu, i dåvarande Sovjetunionen. Båda föräldrarna var fysiker, men Alexandre kände sig aldrig tvingad att välja att gå i deras fotspår. Det bara råkade bli så ändå. Man skulle kunna kalla det minsta motståndets väg.
– Jag gillade historia, konst och litteratur mycket när jag gick i skolan, och läste de ryska klassiska romanerna som ung. Men det visade sig att jag hade lätt för matte, och i förlängningen fysik. Dessutom var jag ju omringad av naturämnena hemma i form av mina föräldrar och alla deras vänner som också forskade. Fysik var helt enkelt det bekvämaste valet.
Allt gick som på räls – tills det plötsligt spårade ur. 1992 läste Alexandre Dmitriev första året på fysikprogrammet vid Rostov State University och rankades bland de högsta i sin årskull. Men i takt med att Sovjetunionen upplöstes, och hela fundamentet som det ryska samhället var byggt på totalförändrades, blev det svårare att leva som fysiker.
Fick hjälpa till att försörja familjen
– Mina föräldrar förlorade en stor del av sin inkomst. Allt kollapsade. Jag slutade fokusera på studierna och började istället arbeta för att hjälpa till att försörja familjen. Vi hade levt i ett kommunistiskt land med allt vad det innebär, och plötsligt kom massvis av nytt på en gång – privata banker, telebolag och så vidare. Jag och några vänner startade en grafisk designbyrå där vi gjorde logotyper och profiler till alla möjliga företag. Vi jobbade också med investment banking, och sedan startade vi resebyrå. Det var businessboom i Ryssland, men omöjligt att försörja sig som akademiker.
I slutet av 90-talet fick Alexandre Dmitrievs föräldrar tillslut nog och gjorde som många andra ryska forskare: flyttade utomlands. De hamnade i Florianópolis i Brasilien. Alexandre följde efter dem dit, en plats han liknar vid ett tropiskt paradis, och det var där som han tog sig an fysiken igen och började läsa kurser i teoretisk elektrodynamik. Efter ett år flyttade familjen tillbaka till Europa, Alexandre antogs som doktorand på Max Planck-institutet i Stuttgart i Tyskland och föräldrarna fick jobb i Grenoble i Frankrike, där de fortfarande bor. Det var på besök i Grenoble som Alexandre träffade sin fru Rosmarie, och tack vare henne flyttade han till Sverige efter disputationen.
Överbryggar glappet mellan nanofotonik och magnetism
Ombytligheten och villigheten att prova nya saker och korsa gränser har Alexandre Dmitriev tagit med sig in i sin egen forskning. Projekten han driver med sin forskargrupp på Göteborgs universitet syftar till att revolutionera framtidens datalagring, genom att göra molntjänsternas minnen 100 gånger mindre och mycket snabbare än de är idag.
– Vi tar ljus och pressar in det i utrymmen dit ljus normalt sett inte kan nå. På så sätt får vi ljuset att interagera med molekyler och nanostrukturer på nya sätt som inte sker naturligt.
Människor har hittat sätt att påverka hur ljus beter sig sedan hundratals år tillbaka. Ett exempel på detta är användandet färgat glas i kyrkfönster. Beroende på vilket ämne som tillförs i glaset, och storleken på partiklarna, så hindras vissa våglängder av ljus att släppas igenom, det vill säga att glasskivan bryter det vita dagsljuset och skapar effekten färgat ljus. Fenomenet kallas surface plasmon resonance, eller ytplasmonresonans.
– Nu har vi kommit till en punkt där vi lyxigt nog kan styra den här typen av fenomen exakt efter våra egna specifikationer. Vi kan designa hur ljuset ska interagera nere på nanoskalan, och det öppnar upp helt nya möjligheter för utveckling.
Det är här som det stora gränsöverskridandet kommer in. Alexandre Dmitriev och hans kollegor överbryggar med sin forskning glappet mellan två traditionellt skilda fält inom fysiken: nanofotonik och magnetism.
– Vi gör ljus styrbart med hjälp av magnetism och, sett från det andra perspektivet, påverkar magnetism med hjälp av ljus. Allt detta görs på nanoskalan. Det är en häftig känsla att kunna visa att man kan växla mellan de här ofta separata fälten och hitta punkterna där de möts.
Lyfter fram samarbete, trivsel och arbetsmiljö
Under intervjun återkommer Alexandre Dmitriev ofta till människorna runt omkring honom: hans familj, hans vänner, kollegor, och de personer han anställer i forskargruppen. Han lyfter gärna hur viktigt han tycker det är med utbyten och samarbeten, och värdet i att lära sig saker av varandra oavsett vilken bakgrund man har eller vilken plats i hierarkin man befinner sig på. Trivsel och arbetsmiljö är frågor han anser alltför lätt hamnar i skymundan i forskarvärlden, där uppburna personer ges genistatus och ibland tillåts trampa på andra i jakten på nästa stora genombrott.
– Inom den akademiska världen är det fortfarande inte självklart att faktiskt få lära sig hur du ska sköta chefsrollen, som blir mer krävande ju högre upp på karriärstegen du klättrar. Istället får du ständigt höra att dina idéer, erhållna forskningsmedel och antal publiceringar är det absolut viktigaste att fokusera på.
Alexandre Dmitriev anser istället att det är minst lika viktigt att ”keep it real” och att se till att kollegorna mår bra som det är att driva på för att nå fler resultat.
– Jag vill inte trampa några genier på tårna nu, men sanningen är att snarlika idéer har en tendens att dyka upp på olika platser på jorden, oberoende av varandra. Vi är inte så unika tänkare som vi gärna vill tro. Givetvis är det fantastiskt att vara en kreativ visionär, men ambition och idéer är inte värda att offra medarbetares och anställdas välmående för. Som professor är du både vetenskapsman och arbetsledare. Underskatta aldrig vikten av att vara en bra människa, i motsats till att bara vara en duktig forskare.
Internationellt synsätt på forskarvärlden
Efter att ha levt och forskat i olika länder under hela sitt vuxna liv, och genom en rad internationella utbyten (med bland annat Stanford i USA och Christchurch i Nya Zeeland) har Alexandre Dmitriev utvecklat ett internationellt synsätt på forskarvärlden.
– Vad betyder ens ”nationell forskning”? Inom fysiken är det begreppet irrelevant. Ljus beter sig likadant var du än befinner dig på planeten. Jag och min familj reser mycket tack vare mitt och min frus jobb. Den delen av karriären tillåter oss att bli en del i en mycket större helhet. Man ingår som forskare i ett världsomspännande nätverk av människor som strävar efter samma saker.
Han konkluderar att hans erfarenheter har visat att folk som sysslar med vetenskap är mer lika varandra än olika, oavsett var de kommer ifrån – och att det är en ynnest att få arbeta som fysiker.
– Att vara forskare är fantastiskt! Jag är konstant förundrad över hur spännande det vi sysslar med är. Det är ett kreativt och givande yrke där du får chansen att göra världen lite bättre.
På J. A Pripps i Chalmers kårhus har Alexandre Dmitriev ätit frukost de flesta morgnarna i över tio års tid nu, först som forskare på Chalmers, numera som professor hos Göteborgs universitet och institutionen för fysik.
Mer om Alexandre Dmitriev
Född: 1975 i Rostov-na-Donu, Ryssland (dåvarande Sovjetunionen)
Bor: Örgryte, Göteborg.
Familj: Gift med Rosmarie Friemann, forskare i biokemi. Barnen Hilding, 11 år, och Liv, 7 år.
Jobb: Professor i fysik vid Göteborgs universitet.
Karriär i korthet: Examen i fysik vid Rostov State University (nuvarande Southern Federal University), jobbade därefter bland annat som grafisk designer, investment banker samt drev resebyrå. Doktorerade vid EPFL (École Polytechnique Fédérale de Lausanne) och Max Planck-institutet i Stuttgardt och flyttade därefter till Göteborg för att jobba som forskare på Chalmers. Sedan 2016 professor vid Göteborgs Universitet.
Fritid: "Tennis! Självlärd entusiast som spelar på fritiden, och stort fan av sporten sedan barnsben. Favoritspelare som är aktiv idag är Roger Federer, favorit genom alla tider är Andre Agassi. Sysslar även med grafisk design och lyssnar helst på EDM."
Favoritplats för inspiration: "J. A Pripps café I Chalmers kårhus. ”Här har jag startat min arbetsdag oräkneliga gånger de senaste tio åren. Men stöter alltid på någon intressant person att prata med, det är som en nätverkshub.”
Mest stolt över: ”Mina barn. Är det ett förutsägbart svar? Det är sant i alla fall!”
Drivkraft: "Nyfikenhet. Det är väldigt coolt att hela tiden lära sig nya saker och att kunna ”tvinga” naturen att göra saker den inte gjort innan. Små upptäckter kan leda till stora genombrott utan att man först inser det.”
Första fysikminne: ”Mamma och pappa brukade förbereda posters om deras forskning hemma i vår lägenhet. Det var så man gjorde innan PowerPoint ¬– illustrerade och skrev för hand på stora ark som sedan visades upp på scen under presentationer. Jag minns hur de spred ut papper på golvet i hela lägenheten, hur noggrann min pappa var med att göra postrarna så prydliga som möjligt. ”
Bästa med att vara forskare: ”Att det är ett kreativt yrke, inte som ett vanligt jobb. Man kan likna det vid att vara en teaterregissör eller konstnär. Det är otroligt spännande!”
Utmaningar med jobbet: "Kombinationen av att styra och leda arbetet och kreativitet. Det är lätt att uppslukas av antingen det ena eller det andra. Man måste hela tiden se till att det finns en balans mellan aspekterna, och att man inte belastar människor med för mycket arbete."
Framtidsdröm: "Jag har å ena sidan låga ambitioner – jag siktar inte på att ha en jättestor forskargrupp med massor av forskningspengar eller administrativt inflytande. Men samtidigt vill jag tackla stora frågor som spelar roll för mänskligheten och naturen, och jag tror att vi har chansen att göra det."