Samhällstöttande eller trivselverksamhet – var är stadsbyggandets fokus?

Lars Marcus, professor i stadsbyggnad, deltar i ett panelsamtal under Frihamnsdagarna på temat “Går det att minska segregationen med hjälp av stadsbyggnad?” och utkom under våren med en populärvetenskaplig bok baserad på sin och kollegornas forskning inom stadsbyggnad.

Din bok har refererats till som “obligatorisk läsning för alla som vill ta arkitektonisk ställning”, men även som “radikal”. Varför tror du att slutsatserna kan uppfattas som radikala?


 – Vi har i viss mån reducerat stadsbyggande till någon slags trivselverksamhet där det ska skapas soliga uteserveringar, evenemangsplatser och andra attraktiva miljöer. Staden blir en slags konsumtionsvara som ska attrahera besökare och olika typer av kompetenser. Attraktionskraft är bra på sin nivå, men sätter man det i fokus missar man hur fundamental den grundläggande rumsliga ordningen som en stad utgör är, för i stort sett allt annat som händer där. En struktur som sätter grunden till varje invånares relation till alla andra invånare; en radikal tolkning som jag likväl menar är sann.

Och går det att minska segregationen med hjälp av stadsbyggnad, som temat för samtalet på Frihamnsdagarna antyder, och hur i så fall?


 – Det går absolut och eftersom vi till stor del sett till att bygga segregationen på det sätt vi bygger, så borde vi också kunna bygga integration. Problemet är att vi delat upp staden och skapat stora avstånd mellan oss så att vi inte ses och möts i vardagen. Så är det med alla städer som växer – förr eller senare behöver man arbeta för att göra dem mindre igen genom att skapa bättre samband och att minska avstånden. Väldig förenklat skulle man kunna säga att om vi byggde en till bro över älven skulle Göteborg i ett slag bli oerhört mycket mindre.

 Men vill stadens invånare mötas då?


 – När välfärdssamhället byggdes upp försökte man optimera enskilda begränsade stadsdelar var för sig. Vi byggde lokala identiteter men byggde bort platser där olika delar, olika identiteter och grannskap möts. Det gör att vi kan leva i Göteborg utan att egentligen veta så mycket om stora delar av resten av Göteborg. Vi behöver platserna där vi möter våra grannar, och de platserna finns redan, men för att ett samhälle ska hänga ihop behöver vi också platser där vi ser människor som är annorlunda än oss själva. Att få tillfälle att mötas är en del av en viktig och social integration.

Vad hindrar oss från att använda stadsbyggnad som en resurs?

 – Det finns flera hinder: institutionella, kunskapsmässiga och ideologiska. Dels tenderar vi att fokusera på den enskilda delen och att lösa den bra, som att skapa ett fint bostadsområde. Men hur det området adderar ihop till en stad eller ett samhälle som hänger ihop, där krävs ett systemtänkande. Man behöver förstå hur samspelet mellan delarna ser ut och fungerar, och inte minst hur den byggda staden påverkar och stöttar, eller sätter hinder, för interaktion och samspel.

Vad innebär det när du säger institutionella hinder?

 – Som planprocessen ser ut arbetar vi enligt ”en del i taget”. Man har allmänna målsättningar med staden som helhet i översiktsplanen som sedan ganska snabbt faller isär i fragmenterade delar. Det finns ingen mellannivå, inget instrument eller verktyg för stadsbyggarna där systemfrågan eller sambanden mellan delarna hanteras, trots att detta är något som efterfrågas av många praktiker. Översiktsplanen tenderar att bli mer av ett policydokument om att Göteborg ska bli mer inkluderande, hållbart och framgångsrikt i allmänhet, medan detaljplanen bestämmer materialet på markbeläggningen. Det viktiga sker däremellan.

Och det finns också hinder som kan bottna i ideologi?

 – Det som byggs idag handlar i hög grad om privata initiativ som till stor del saknar samordning – vilket i sin tur får konsekvenser för möjligheter till samhällsservice som kollektivtrafik och omsorg.  Vi behöver finna en balans mellan att samhället styr allt och att marknaden styr, och där menar jag att politikerna skulle kunna ta ett större ansvar.

Så vad behövs för att få en förändring till stånd?

 – Hela det industrialiserade välfärdssverige byggdes på ett mycket medvetet sätt. Varje stad byggdes om för att passa det nya Sverige, för att tjäna den starka industrin och för att skapa en dräglig vardag för de som arbetade där. I vår tid när vi behöver anpassa oss igen och ställa om till ett mer hållbart Sverige har vi tappat den medvetenheten – vi behöver börja se stadsbyggnad som ett av de viktigaste verktygen för omställning, så som vi gjort tidigare!

Det har också skett en stor kunskapsutveckling inom stadsbyggnads-området och det är angeläget att politiken tar till sig det och bygger sin politik på den nya kunskapen i stället för den gamla, oavsett vilket politiskt parti man tillhör.  Annars riskerar stadsbyggnadspolitiken att leva kvar i ett föråldrat kunskapsparadigm. Kort sagt, med andra planinstrument, annan kunskap och förståelse för systemeffekter och genom att se bortom ideologier så skulle man kunna nå väldigt långt, men då behövs ett politiskt stöd för det.

 
Om Lars Marcus och hans och kollegornas forskning inom stadsbyggnad och rumsmorfologi

Lars Marcus är arkitekt och professor i stadsbyggnad och forskar inom Spatial morphology, rums-morfologi, en form av teknologi som skapar rumsliga strukturer för urbana system. Forskningen handlar om hur stadens rumsliga form – dess täthet och närhet, center och perifieri – stödjer, ordnar och sätter gränser för människors vardag, och hur stadens form därmed skapar förutsättningar för centrala samhällsprocesser som social integration, lokala marknader och ekosystemtjänster.

Boken Städernas stenar: Hur den byggda staden formar den levda staden är utgiven av förlaget Dokument press.